Sammanfattning
Denna bloggen startades från första början som ett skolprojekt. Bloggen skulle handla om mig och Extra som den har gjort. Den skulle handla om vår resa från veterinär besök och en massa vila tills där vi är idag. Vi har gått från noll skulle man kunna säga.
Nu är det så att denna terminen är slut och bloggen kommer inte hållas igång som de ser ut nu. Jag hittar inte tid för att skriva här varje dag och därflr väljer jag att stänga ner bloggen inom några dagar.
I detta inlägget ska jag göra en sammanfattning av denna tid som jag delat med mig av till er.
Som ni alla minnns började det med veterinär besök. Där man hittade en hovledsinflamation. Det betyde gips och boxvila i x antal veckor. Det var bara att vänta på nästa besök hos veterinären. Under dessa veckorna hade vi så himla mysigt. Vi byggde upp ett band mellan varandra. Vi lärde känna varandra. Jag tror detta var jätte nyttigt för oss. Men samtidigt så blev jag bara ledsnare och ledsnare för varje vecka som gick. Jag tycket allt var orättvist. Jag var förbannad för att jag aldrig fick lyckas. Jag fick inte träna. Jag fick inte tävla. Jag fick inte förbättras. Jag var så arg, ledsen och förkrossad.
Veterinär besöket efter fick vi plocka av gipset. Veterinären gav oss klartecken. Och det betyde långsam igångsättning. Vi började lugnt och byggde sakta, sakta på med mer arbete för varje pass som gick. Även här var jag ledsen, arg men inte lika förkrossad. Jag kände fortfarande att allt bara var så orättvist På samma gång var jag den lyckligaste i hela världen för att jag fått börja rida min alldeles egna storhäst.
Hon var så mager och omusklad när vi fick sätta igång igen.. Hon såg hemsk ut. Allt ben stod ut och hon sjönk in i kroppen.. Inte ens idag är hon tillbaka i den form hon en gång var. Men vi jobbar fortfarande på framåt och kämpar för att sätta muskler och komma dit där hon en gång var.
Efter några veckors igångsättning var det dags för den första riktigta hoppträningen. Minns fortfarande hur pirrig jag varr i hela kroppen. Jag visste inte om hon skulle hoppa, inte hur hon skulle reagera. Det kändes som att det var första gången i mitt liv jag åkte till en hoppträning. Minns även hur fin hon var den träningen! Jag hade ett sådant lyckorus och alla negativa känslor och tankar försvann. Det märktes inte att hon varit skadad och vilat i några veckor. Hon hoppade som aldrig förr. (Inte från "första" hoppträningen, hade ingen annan)
Sedan dess har vi fortsatt att hoppträna och hålla igång. Vi bara utvecklas för varje pass som går. Vi lär känna varandra för varje dag som går. VI bygger en tillit som behövs mellan varje ryttare och häst.
Vi har inte haft ett enda bakslag med skadan. Vi har inte behövt åka tillbaka till veterinären och hon har inte varit halt en enda gång.
Första tävlingen. Dagen innan hade Extra kännts konstig, inte varit sig själv. Så var så tveksam om jag skulle åka eller inte. Men jag sa att vi provar. Och det beslutet ångrar jag inte de minsta. Var så nervös men wow vilken häst jag har. Hon var cool lugn. Lugnare än vad hon är hemma och där är hon också väldigt lugn. VI hoppade 80cm & 90cm. Nollade båda och hade lite små missar men kunde inte förvänta mig något annat på första tävlingen. Då var jag som lyckligast.
Efter det har vi gjort en start till samma klasser. Riktigt nöjd med första rundan och inte jätte nöjd med andra. Men Men..
I helgen ska vi göra vår tredje start och då ska vi hoppa 90cm & 100cm. Lite små nervös faktiskt. Men hoppas att det kommer gå bra. Träningen i onsdags gick riktigt bra utom på ett språng.. Men där hängde de på mig.. Blev lite blind och hittade inget avstånd så svängde av. Blir så frustrerad när jag mister mitt "öga". Extra var iallafall super fin.
Det här är vår lilla resa ihop. Vi har hunnit med mycket bara på några månader.
Vi får väll säga tack för oss och kul att ni har följt oss och vår resa ihop
